tisdag 15 januari 2013

Me and Earl and the dying girl av Jesse Andrews

Canon EOS 1100D
Titel: Me and Earl and the dying girl
Författare: Jesse Andrews
Förlag: Amulet Books
Utgivningsår: 2012
Språk: Engelska
Antal sidor: 304

(Utläst den 9 januari 2013)
----------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Beskrivning från Goodreads:
Greg Gaines is the last master of high school espionage, able to disappear at will into any social environment. He has only one friend, Earl, and together they spend their time making movies, their own incomprehensible versions of Coppola and Herzog cult classics.

Until Greg’s mother forces him to rekindle his childhood friendship with Rachel.

Rachel has been diagnosed with leukemia—-cue extreme adolescent awkwardness—-but a parental mandate has been issued and must be obeyed. When Rachel stops treatment, Greg and Earl decide the thing to do is to make a film for her, which turns into the Worst Film Ever Made and becomes a turning point in each of their lives.

And all at once Greg must abandon invisibility and stand in the spotlight.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Mina kommentarer om:

Handling:
Hade extremt höga förväntningar på den här boken, främst efter att Padfootandprongs07 hade hyllat den till skyarna. Hade förväntat mig att den skulle vara skitrolig och att jag skulle sitta och garva hysteriskt från sida ett. Blev det så då?

Ja, faktiskt. Till en början. Jag älskade den under de första kapitlen, satt och asgarvade då Greg berättade om sina misslyckade försök att dejta en tjej o.s.v. Det var verkligen kul! Men sen... boken var inte alls lika rolig då Rachel blev sjuk. (VA??? Är det inte kul med cancer?) Inte så konstigt så klart... men jag tyckte det var väldigt onödigt att ha med en cancersjuk tjej i handlingen. Det kändes splittrat. Boken började ju så roligt och så tog boken en helt annan vändning helt plötsligt och nej, det var inte roligt längre...

Men vad som var ännu konstigare var att det heller inte var särskilt sorgligt! Man visste ju från början att Rachel skulle dö, men sedan när hon dog så kändes det inte särskilt sorgligt utan det avsnittet var jättekort och kändes mest som en axelryckning. Nä, tacka vet jag The Fault in our stars. Den var rolig och sorglig på samma gång. Det var inte den här. Nä, istället kändes det som att författaren inte riktigt visste vad han skulle göra av den här boken... skulle han låta boken vara rolig eller sorglig? Och sedan slutade det med att det inte blev något alls istället. Han hittade inte balansen utan istället  kändes det spretigt. Då tycker jag att det varit bättre att strunta i de sorgliga scenerna och istället bara ha låtit boken vara riktigt komisk rätt igenom. Det tror jag att den hade vunnit på i längden. Så det stör jag mig, att Andrews inte gick i den riktningen istället för att försöka skriva en ny The Fault in our stars


Spänning/Fart:
-

Karaktärer:
Jag vet inte vad jag tyckte om karaktärerna. Jag tror att jag gillade Greg. Ibland iallafall. Jag gillade Earl mot slutet då han på något sätt försökte förklara för Greg att han ju faktiskt var rätt självisk som inte fattade att Rachel faktiskt tyckte om honom.

Skrivsätt:
Jag gillar Jesse Andrews skrivsätt. Det var riktigt roligt till en början så ja, jag tror att jag hade tyckt riktigt bra om den här boken om den inte hade känts så spretig.

Sammanfattning och betyg:
En bok som jag gillade till en början men som tyvärr tappade alldeles för mycket mot slutet. Blev faktiskt ganska besviken. Den hade ju sådan potential i de inledande kapitlen... suck. Får bli en trea i betyg. Jag är ändå glad att jag har läst den nu.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...