tisdag 28 juli 2015

Recension: Second chance summer av Morgan Matson

Canon EOS 700D


Titel: Second chance summer

Författare: Morgan Matson
Serie: -
Förlag: Simon & Schuster
Utgivningsår: 2013
Språk: Engelska
Antal sidor: 468
Rec-ex: Nej

(Utläst den 22 juli 2015)

—————————————————————————————————————————- 


Beskrivning från Goodreads:

Taylor Edwards’ family might not be the closest-knit—everyone is a little too busy and overscheduled—but for the most part, they get along just fine. Then Taylor’s dad gets devastating news, and her parents decide that the family will spend one last summer all together at their old lake house in the Pocono Mountains.

Crammed into a place much smaller and more rustic than they are used to, they begin to get to know each other again. And Taylor discovers that the people she thought she had left behind haven’t actually gone anywhere. Her former best friend is still around, as is her first boyfriend…and he’s much cuter at seventeen than he was at twelve.

As the summer progresses and the Edwards become more of a family, they’re more aware than ever that they’re battling a ticking clock. Sometimes, though, there is just enough time to get a second chance—with family, with friends, and with love.


—————————————————————————————————————————-

Mina kommentarer om:


Handling:

Okej! Så jag vill börja med att varna alla som vill och tänker läsa den här recensionen. Det här kommer inte att bli en vanlig recension... för jag insåg då jag läste den här boken att det kommer aldrig att gå att skriva bara en vanlig recension på Second chance summer. Det kommer bara inte att gå, så jag la helt enkelt ner alla tankar om att skriva en "vanlig" recension. Och varför då undrar ni nog säkert nu? Varför kan du bara inte skriva en vanlig recension som du brukar göra?

Svaret är att det går inte på grund av att jag på det stora hela själv har varit med om (inte riktigt så klart), men ändå extremt nära det som Taylor (som huvudkaraktären heter) går igenom i den här boken. Och jag kan inte bara förbise det när jag ska recensera den. Därför kommer den här recensionen att bli ganska lång OCH den kommer att inkludera väldigt mycket ur mitt liv också.

Jag satt länge och funderade innan jag började skriva. Jag funderade på hur personlig jag ska/vill vara i min recension och även på min blogg. Men så insåg jag att det faktiskt inte går att vara opersonlig då jag skriver det här, för så mycket av en läsupplevelse handlar om hur väl man "connectar" med huvudkaraktären. Och redan där kan jag börja med att säga att jag inte bara "connectade" med karaktären. Jag VAR henne. Jag var Taylor. Jag. Var. Där.

För att komma in på varför jag reagerade så starkt och varför jag måste bli personlig i den här recensionen så kan jag börja med att berätta vad den här boken handlar om. Den handlar om Taylor som får reda på tidigt i boken att hennes pappa inte har lång tid kvar att leva eftersom han har drabbats av bukspottkörtelcancer. Familjen bestämmer sig då för att tillbringa sin sista sommar tillsammans i en sommarstuga som de länge haft uthyrd. Taylor är till en början inte alls glad över att tillbringa sommaren i den gamla sommarstugan, men så träffar hon på sina gamla barndomsvänner igen och sommaren kanske inte blir så hemsk som hon först trott.


Varför reagerade jag då så starkt? Jo, därför att jag har varit med om det som Taylor går igenom. För alla er som inte vet... jag vet att jag har nämnt det på bloggen förut i samband med andra böcker, t.ex The Fault in our stars, men just cancer är ett fruktansvärt känsligt ämne för mig. Därför att min fina pappa gick bort just i cancer. Det är flera år sedan nu... men jag minns det som igår. Beskedet. Chocken. Oron. Flyktbetéendet. Ångesten. Paniken. Rädslan. Allt. När Taylor fick beskedet i boken kände jag hennes smärta. Oron i magen... känslan av att se sig själv utifrån, att inte kunna fatta vad som håller på att hända. Att tvingas se på när ens förälder tynar bort framför ens ögon. Nu fick inte min pappa något dödsbesked, så som Taylors pappa fick. Men jag känner igen mig själv så mycket i Taylors handlingar och i hennes känslor. Att inte veta vem man ska prata med om sina problem, att känna sig obekväm i att prata om sin smärta, att stöta bort människor... att inte veta vad man ska göra av sig själv.


Tempo/spänning:

Man visste ju på ett sätt hela tiden hur det skulle sluta, så det undrade jag aldrig över utan det räknade jag ut ganska kvickt, men för det blev det aldrig tråkigt. Kanske lite förutsägbart. Men aldrig tråkigt eller ointressant.


Karaktärer
:
Jag kände igen mig så fruktansvärt väl i Taylor. Både i hennes sätt vara i början av boken, som jag ofta störde mig på. (Varför så negativ?) Men också mot slutet. Jag hade hoppats på att hon skulle utvecklas mycket under handlingens gång. Och det gjorde hon ju verkligen. Jag kände igen mig själv väldigt väl. Jag var likadan förut med att vara butter tonåring och tycka det mesta man var tvungen att göra med familjen kändes rätt trist. Och jag kunde också känna igen mig själv väldigt väl i Taylors flyktbetéende. När nåt blev jobbigt ville jag fly. Det gjorde jag även då jag fick reda på att min pappa var sjuk. Jag grävde ner mig i mina universitetsstudier. Förträngde fakta. Förträngde att pappa åkte in och ut på sjukhuset. Ringde inte hem. Därför att jag ville inte höra att han var sämre... att han kanske inte skulle klara sig. Ville inte höra. Ville inte veta. Det var lättast så. Men jag kan också känna igen mig i att det som inte dödar en gör en starkare. Hur man tvingas bli vuxen i stort sett över en natt.

Jag kan också känna igen mig rätt väl i Taylors och Henrys relation och att få smaka på den stora kärleken samtidigt som man är mitt i en livskris. Att inte veta vad man ska göra, att vara så glad samtidigt som man ju är så ledsen. I mitt fall: Så ledsen för att jag höll på att förlora min pappa, men ändå så glad för att jag fått en pojkvän.

Dock stötte jag inte bort min sambo då han ville hjälpa mig. Tvärtom... det var honom jag ringde då jag fick beskedet att pappa var sjuk. Jag vill tro att allt händer av en anledning. I mitt fall ledde pappas sjukdom till att jag idag har en pojkvän som jag älskar över allt annat. För hade inte pappa blivit sjuk, så hade jag aldrig ringt det där samtalet med gråten i halsen till min nuvarande sambo. Då hade det aldrig blivit vi. Jag behövde en anledning. I det här fallet var det akut stöd.

Så det enda jag inte riktigt förstod i den här boken är hur Taylor kunde (Spoiler:) stöta bort Henry. Själv hade jag behövt all hjälp jag kunde få. Dock kan jag förstå det lite grann, hur man inte vill vara till besvär eller hur man inte vill tvinga på någon annan sina egna problem.


Random tankar: Spoilers!
+ Dock så blev jag jätteglad när Lucy och Taylor blev vänner igen. Men jag blev rätt irriterad på Lucy då hon ringer mitt i natten och bara ber Taylor komma och möta henne och sedan börja tjata på henne om hur dålig kompis hon varit. Alltså visst, att bara sticka var ju inte schysst men Lucy måste ju nånstans fortfarande ha sett henne som en kompis då tvingar ut henne på en cykeltur mitt i natten!! Alltså WTF!!

+ Alltså Gud vad jag grät när Taylor skulle visa sin pappa stjärnfallet! Så himla fint att hon fick chansen att säga att hon älskade honom innan det var för sent.

+ Kommer också ihåg hur jag undrade på min pappas begravning hur vädret kunde vara så fint. Varför spöregnar det inte? Varför blir det inte storm? Hur kan livet bara fortsätta?

+ Så fint att han skrev brev till varje stor milstolpe i Taylors liv!! (Det önskar jag att min pappa också hade gjort.)


Skrivsätt:

Jag gillade verkligen den här boken... det enda jag reagerade på är att det ibland kändes som att det var ganska långa kapitel. Men texten är ju rätt luftig så det gjorde inte så jättemycket.

Sammanfattning och betyg:

Ja, det här blev en lång recension. Och tack till dig som orkat läsa ända hit, bra jobbat! Till dig som inte orkade... jag förstår dig.

Hur som helst känns det skönt att ha skrivit av sig lite. För jag hade så himla mycket tankar och känslor kring den här boken. Kanske har någon annan varit med om liknande saker, kanske har min recension hjälpt någon. Eller så var det i alla fall lite underhållande läsning? Jag kanske inte gav något jättetydligt omdöme om boken. Utan jag har ju mest babblat på om mitt eget liv, men kanske har det hjälpt någon eller så kanske ni tyckte det var kul att bara få reda på lite mer om mig? Jag hoppas i alla fall det.

I alla fall så tyckte jag mycket, mycket om den här boken och jag tycker att Morgan Matson har gjort ett bra jobb med att skildra en canceranhörigs känslor. Nu ska jag sluta svamla och avsluta den här recensionen. Vill du läsa en vacker och sorglig och väldigt somrig bok så tycker jag att du ska plocka upp den här. För den är absolut läsvärd!

Tack till alla er som orkat läsa min väldigt långa recension (som nog mer påminner om en dagbok.)

Betyget ser ni här nedan!





5 kommentarer:

  1. Så fint skrivet ! Sitter här med tårar i ögonen och är oerhört imponerad av hur lätt och fint du delar med dig av dig själv och såna tunga ämnen. Du verkar väldigt stark och du inspirerar iallafall mig att inte gömma sig från sina problem :) tack för att du delade med dig <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack vad gullig du är. Så stark är jag verkligen inte. Det har varit väldigt tufft... Det är först nu, 5 år senare som jag börjat må bra igen.

      Radera
  2. Tycker det var en väldigt fin recension! Älskar böcker som man verkligen känner att man kan relatera till. Ska nog köpa den här :)

    SvaraRadera
  3. Kan inte annat än hålla med Liza. Väldigt vackert skrivet OCH en riktigt bra recension. Jag blir verkligen rörd av att läsa detta och även jag är imponerad av hur stark du är Nelly, som har tagit dig igenom det här och nu vågar dela med dig av det. Tusen tack för att du gjorde det! Känns nästan lite som att jag fått lära känna dig lite bättre. Själv känner jag flera som har gått bort i cancer, dock inte familjemedlemmar utan vänner, och även några som tidigare har haft det. Tack igen för en jättebra recension och för att du delade med dig av dina egna upplevelser och tankar kring ämnet. Ibland är det skönt att skriva av sig. Kramar till dig allra bästa Nelly! :) <3

    Måste absolut läsa den här snarast! Efter att ha läst Morgans andra böcker, Since You've Been Gone och Amy & Roger's Epic Detour, och älskat dem har hon kommit att bli en favorit. Ser fram emot att läsa denna. Den verkar väldigt bra :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag är verkligen inte så stark Alba. Har drabbats av depressioner och allt möjligt elände i samband med pappas död så ser mig verkligen inte som stark. Först nu efter 5 år har jag börjat komma på fötter igen och nu kan jag prata om det lite grann utan bryta ihop. Lättare att skriva än att prata. Skulle jag pratat om det hade jag nog storbölat. Är väldigt känsligt fortfarande. Kul att du gillade recensionen i alla fall.

      Radera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...