torsdag 24 september 2015

Det här med bokmässan...





Idag startar tydligen Bokmässan igen. Har ingen jättebra koll, men jo jag tror det är idag... eller så är det imorgon. Ja, ni märker ju... jag har ingen stenkoll direkt.

Jag tänkte att vi skulle prata lite om det här med bokmässan. Jag vet ju att typ alla bokbloggare någon gång har varit på mässan. Och alla brukar bli lite chockade när jag säger att nej, jag har aldrig varit där. För det har jag faktiskt inte. Och ja, jag skäms lite över det. Självklart borde jag ha varit där någon gång eftersom jag trots allt är en bokbloggare.

Men nu kommer vi till det viktiga i det här inlägget och det är att jag nog är den enda bokbloggaren som verkligen inte bryr sig så mycket om bokmässan. Alltså don't get me wrong... jag tycker det skulle vara jättespännande att åka dit NÅGON GÅNG - absolut. Bara för att få uppleva det och det skulle nog kunna vara möjligt att åka dit någon gång trots att jag ALDRIG åker till Göteborg annars. (inbiten Stockholmare som jag är) Men varje gång någon frågar mig varför jag inte ska åka till bokmässan så har jag svarat lite undvikande och sagt att: "Jodå... någon gång ska jag säkert åka..." Det är bullshit. För det kommer jag troligen aldrig att göra.

Haha, detta känns lite som att komma ut. Vad är då mitt lik i garderoben? Vad är det jag försökt mörka? Varför vill jag inte åka på bokmässan?
...........
Liket i garderoben stavas p.a.n.i.k.å.n.g.e.s.t.
Jag har ju tidigare berättat i något inlägg att jag blev sjukskriven för att jag var på väg att bli utbränd för något år sedan. (Vilket jag berättade bara för att jag ville att ni skulle förstå varför min läsning och mitt bloggande halkade på efterkälken under några månader.) Men saken är den att jag även lider av panikångestattacker i perioder. Det är något jag lidit av sedan min pappa gick bort för några år sedan då det blev en oerhört traumatisk upplevelse för mig. | Detta är något jag även skrivit om i min recension av Morgan Matsons Second chance summer . Några av er tyckte att jag var stark som delade med mig av mina erfarenheter då och ja, det kanske jag är. Men jag har har även fått en del ärr efter min pappas död och just panikångesten ÄR det största ärret. E
fter den stressen jag gick igenom då har jag därför fått svårt för vissa saker. Att vistas på en plats med extremt mycket folk som trängs och det knappt går att ta sig till en utgång är EN sådan sak. Så då förstår ni ju säkert att Bokmässan kanske inte ligger högst upp på min lista av platser jag gärna skulle vilja besöka, right? Att dessutom behöva åka tåg eller bil i flera timmar bara för att besöka den platsen känns liksom inte riktigt värt det. Hade ju varit en helt annan sak om det varit lite närmare åtminstone... då hade jag nog fixat det. Då hade jag absolut försökt att ta mig dit.

Så där har ni det. Anledningen till att jag skriver om detta är för att jag helt enkelt inte känner för/eller orkar att komma med ursäkter längre. Nu får det vara nog. Varför ska jag behöva mörka sånt här? Det ska INGEN behöva göra. Att vara deprimerad eller utbränd eller att ha ångest är tyvärr inget ovanligt idag i samhällets allt mer stressiga vardag. Varför ska jag skämmas över att jag drabbats av panikångest efter att jag förlorat en nära anhörig? Lägg av liksom. Så nu vet ni anledningen till att jag nog aldrig kommer besöka Bokmässan. Eller jo, det kommer jag nog. Nån gång.... Kanske.... Möjligen....

Vi får väl se.

11 kommentarer:

  1. Ja du det där med panikångest är oerhört jobbigt. Jag har också problem med det periodvis och även för mig så var det en traumatisk händelse som utlöste problemen. För min del var det sonens stroke. Det hände för 17 år sedan och då var sonen bara 22. Nu klarade han sig och lever idag ett hyfsat liv trots kvarstående men. Men min panikångest kommer och går fortfarande. Frågan är om det någonsin går över. Men man får inte tappa hoppet utan hoppas och tro att det försvinner helt till slut.
    Hoppas du får en trevlig helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Skönt att höra att jag inte är ensam. Panikångest är ju jättevanligt... Själv har jag börjat lära mig att leva med det. Men vissa saker är fortfarande jobbiga. Hoppas det löser sig.

      Radera
  2. Bra, modigt och viktigt att du inte mörkar. Det är jobbigt ändå att må dåligt och man behöver inte lägga sten på bördan. Och det är ju inget konstigt. Ha det riktigt bra!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej det är ju inte konstigt. Vore ju konstigare om jag var helt oberörd av att min pappa gått bort. Faktiskt. Så fattar inte varför jag tyckt det varit pinsamt.

      Radera
  3. Du är absolut inte ensam och det är jättebra att man vågar skriva om det. Jag har heller aldrig varit på bokmässan, för exakt samma anledning. Att ta flyget här uppifrån själv, fixa med boende och allt sånt själv, och sen gå på mässan bland MASSOR av främmande människor, är något som känns som ett oöverstigligt berg för mig, för jag har också problem med panikångest. Jag kunde inte ens gå till affären för något år sedan. Men jag vill, någon gång.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Sååå skönt att inte vara ensam. Jag har dock lärt mig massor av saker sedan pappa gick bort som jag inte kunde göra förut men just att åka så långt själv, för att gå på en mässa med massor av främmande människor, som du skriver det är jag inte redo för.
      Hoppas det löser sig för oss.

      Radera
  4. Detta är sanningen om bokmässan: det är jäääävligt overrated. Och som jag skrev i mitt bokmässeinlägg: jag hade panikångest nästan hela förra mässan, bröt ihop och hyperventilerade på spårvagnen för att inte orka göra något på resten av kvällen. Det är inte värt det. Faktiskt.

    Så det är väl också en av anledningarna till att jag inte går på bokmässan. Plus att Göteborg alldeles för mycket påminner mig om alla relationer som är struliga i mitt liv, för VARJE gång jag varit där har det varit något tjafs med någon...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej jag tycker inte att det är värt det. Inte när det är så långt och jag inte kommer vara där så länge. Vill inte åka så långt för att sedan bara må dåligt i två timmar och sedan åka samma långa väg tillbaka.

      Radera
  5. Jag kommer att gå söndagen i år. Delvis på grund av att det är mindre folk då. Jag trängdes med alla människor i två omgångar lördagen förra året och höll på att dö av världens spänningshuvudvärk m.m. på vägen hem... Blöööh.

    SvaraRadera
  6. Du är absolut inte ensam om att inte gå! Jag har inte direkt panikångest men jag gillar faktiskt inte att trängas... Men jag tycker inte ens man behöver ha ett skäl och be om ursäkt!
    Starkt skrivet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu bad jag ju inte om ursäkt direkt utan kände bara att jag inte orkade ljuga längre om varför jag inte vill gå.

      Tack.

      Radera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...