måndag 18 januari 2016

Recension: Djupa Ro av Lisa Bjärbo



Titel: Djupa Ro
Författare:
Lisa Bjärbo
Utgivningsår:
2015
Förlag: Rabén & Sjögren
Serie: -
Rec-ex: Nej

Köp: T.ex på
Adlibris
___________________________________________________________________________
 
 
Beskrivning från
Adlibris:

"Jonathan är död."
Luddes röst bröts.
"Dom hittade honom igår. Vi måste åka hem."

Jag vet inte om det går att vänja sig. Om det blir lättare för varje gång man tänker på det. Det verkar inte så. I över en vecka har jag spelat upp den där scenen i mitt huvud nu, och tänkt på den röda Adidasjackan i lågorna. Ändå är det som att få en smäll på käften varje gång.

Jonathan är död.
Dom hittade honom igår.
Vi måste åka hem.
Det blir aldrig normalt.

I det lilla småländska samhället Ingelstad hittas nittonåriga Jonathan död. Det är mitt i sommaren, och hans kropp ligger livlös vid Djupa Ro. När beskedet når de närmsta fyra vännerna återvänder de en efter en till sin barndomsort, och samlas igen för första gången på nästan ett år. På pappret är det för att gå på begravningen. Men egentligen handlar det nog minst lika mycket om att överleva.

David, Tove, Ludde, Paula och Jonathan har alla vuxit upp här. På en plats där alla känner alla har de sett varandra spela fotboll, hångla och halsa folköl på badplatsen. De har sett varandra längta bort, och de har sett varandra stanna kvar. Ändå finns det så mycket de aldrig delat. Så mycket de aldrig pratat om.

Och ryktena färdas snabbt här. Det är mycket som är svårt att ta in. Jonathan drunknade. Han fastnade under bryggan och kom inte loss. Vad skulle han ens bada för? Ensam? Mitt i natten?

Djupa Ro är en berättelse om vänskap, sorg och små samhällen. Om gamla minnen, nya känslor och hemligheter som sakta sipprar fram när man skrapar lite på ytan.

___________________________________________________________________________________


Mina k
ommentarer:
Har inte läst något av Lisa Bjärbo tidigare men har hört väldigt mycket gott om denna så tyckte det kunde vara kul att läsa lite svensk ungdomslitteratur för en gång skull. Inte så ofta jag gör det faktiskt.

Boken handlar om en grupp ungdomar som tillsammans växt upp i ett litet småländskt samhälle. Men efter gymnasiet flyttade de flesta därifrån och började plugga eller jobba på andra orter. En dag får de alla ett samtal. Jonathan, en i gruppen - är död. Det har blivit dags att återvända till sin barndomsort och vad hände egentligen med Jonathan?


Jag hade inte så mycket förväntningar på den här boken. Ville mest läsa den för att den såg ganska lättläst ut och det var precis vad jag behövde då. Men när jag läst en bit insåg jag ganska snabbt att den hade så många fler fördelar än så.


Jag kände igen mig mycket i samhället som Lisa Bjärbo beskriver. Tyckte det var kul att boken just utspelar sig i Småland eftersom jag själv är uppvuxen där. Jag gillar också verkligen sättet Lisa beskriver känslor på och att hon på pricken lyckas sätta fingret på den där stämningen som råder när man kommer hem till någons begravning. Hur man tassar runt på tå för att man är rädd för att fråga för mycket eller göra någon ledsen i onödan, hur man på något sätt ändå vill lätta upp stämningen för att det ska kännas mindre jobbigt, men som man samtidigt undrar om det är riktigt okej att skratta och skämta när någon precis har dött. Älskade dialogen med "röven på häst." Skrattade så mycket när jag läste det! Så skönt att få läsa om att karaktärerna fick skratta mitt i allt elände. Det är så himla viktigt att kunna skratta mitt i djupaste sorg... det är  så befriande.

Jag älskar också karaktärerna i den här boken. David har en otroligt stark berättarröst. Jag känner verkligen med honom... och jag älskar också att läsa om honom och Paula. |Spoilers| Men blev också irriterad på Paula, precis som Tove. Hur kunde hon leka med Davids känslor så där när han så uppenbart var kär i henne? Älskade även Ludde!! Så himla fin. Och så fint när han berättade för gänget att han är bög! Älskade hur de andra tog det och bara fanns där för honom som att det inte fanns något annat alternativ. Men gillade också hur David reagerade. Det kändes äkta. Älskar verkligen hur väl Lisa beskriver och genom dialoger förmedlar känslor. Känslor som verkligen känns trovärdiga.

Älskade slutet också med David och Paula... hahaha, skrattade så mycket över Luddes lite tafatta försök att förstå vad  som hade hänt mellan dem. Hihi!

Jag är lite kluven till slutet. Jag hade ju velat veta mer... vad hände sen? Men samtidigt gillade jag det ganska öppna slutet också. Tyckte det var fint. Och trovärdigt.


Slutsats:
En otroligt fin bok som rekommenderas varmt! För mig är det här en solklar femma!



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...