lördag 20 augusti 2016

Recension: Var är Audrey? av Sophie Kinsella



Titel: Var är Audrey?
Författare: Sophie Kinsella
Serie:-
Utgivningsår: 2015
Förlag:
B. Wahlströms
 
Rec-ex: Nej
Köp: T.ex. på Adlibris
_______________________________________________________________________

Beskrivning från Adlibris:   
En galen familj och en huvudperson att älska redan från första sidan.Efter det som hände på skolgården, när de där tjejerna ... nej vi behöver inte gå in på det, men det var kulmen på en lång tids mobbing, och efter det kommer Audrey Turner aldrig att gå tillbaka till skolan igen. Helst aldrig ens utanför dörren. Audrey lider av social fobi, generaliserat ångestsyndrom och depressiva episoder. Hon går hos en psykolog och gör hela tiden framsteg, men det är inte förrän hon träffar Linus som hennes tillfrisknande tar fart på riktigt. Linus får henne att våga göra saker hon aldrig trodde att hon skulle kunna göra igen, som att gå till Starbucks, äta glass i parken och prata med främlingar. Och långsamt, långsamt börjar hon hitta tillbaka till sig själv igen.

________________________________________________________________________



Mina kommentarer med en del spoilers: 
Har varit nyfiken på den här ett tag då jag ju älskar Sophie Kinsella och så sprang jag på den till extrapris på ICA Maxi - och då kunde jag ju bara inte motstå. Hade inte hört jättemycket om den innan, så visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, förutom att den skulle handla om en huvudkaraktär med social fobi.

Över lag måste jag säga att jag gillade den här boken riktigt mycket. Den var mysig, rolig och lättsam och det fanns många stunder då jag satt och log för mig själv eller skrattade högt. Jag gillade den. Men det finns ETT problem med den här boken och det problemet är för mig ganska stort.

För jag tycker verkligen inte att det här är någon bra skildring av social fobi. Här skildras psykisk ohälsa som att den kan gå över i ett litet kick. Det gör den inte. Jag lider ju själv av panikångest som uppstår i olika situationer, och det är verkligen ingenting som bara försvinner av sig självt. Därför tyckte jag det var jättekonstigt och ologiskt att Audrey bara efter att ha träffat Linus några få gånger plötsligt kan hångla med honom från ingenstans... Efter att inte ens ha kunnat se folk i ögonen på flera månader. Det tyckte inte jag kändes logiskt eller ens tänkbart och det gjorde mig arg. Det är inte så här lätt att bli av med fobier och sådana här saker - och jag vill inte att läsare som aldrig själva har upplevt psykisk ohälsa ska tro att det är nånting som bara försvinner i ett litet nafs. Boken ger en otroligt snedvriden syn på vad fobier och psykiska åkommor är och hur de fungerar. För så här enkelt är det INTE! Hur ska unga människor som läser den här boken kunna hjälpa sina medmänniskor som kanske drabbas när de tror att det är så här i verkligheten? Att lära sig leva med social fobi är en kamp. Varje dag. Man måste träna och utsätta sig för många olika situationer i flera år innan man kanske ser resultat och ÄNDÅ så kanske man inte mår bra eller är bekväm. Så nej, jag är besviken på den här skildringen. Men vi går vidare till mina övriga tankar, för annars kommer den här recensionen bli alldeles för lång.

Jag älskade verkligen många av de karaktärer som fanns med i den här boken. Jag tyckte om Audreys mamma, om än så kanske hon var lite väl stereotypisk... "dataspel är farliga" o.s.v. Älskade verkligen Audreys lillebror också, han var jättesöt! Och så har vi ju Linus *swoon* Alltså när han gav Audrey den där lappen, om att han ville kyssa henne... jag dog!

Dock tyckte jag att det var lite synd att man aldrig riktigt fick veta vad det var som hade hänt Audrey, man fick bara hintar... jag hade velat veta lite mer detaljer. Och åh, vad roligt det var när Linus och Audrey utmanade varandra att gå fram och prata med okänt folk på offentliga platser. Och shit, vad arg jag blev när de bestämde möte med den där tjejen som hade varit med och mobbat Audrey och hon betedde sig som en j-la bitch. Det var HON som hade gjort fel, INTE Audrey. Och hur hennes föräldrar bara kunde sitta där och hålla med. Fy tusan, vad arg jag blev.

Nej, men över lag så tyckte jag om den här boken, men som sagt så hade jag stora problem med att acceptera sättet social fobi framställdes på. Men i övrigt en härlig bok. 

 
Slutsats: En lättsam och härlig bok. Dock är jag otroligt missnöjd med hur psykisk ohälsa framställs, så det bör nog tas med en nypa salt.




2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig i kritiken mot hur den psykiska ohälsan beskrivs. Träffa en bra kille så går det över. Nej, så snedvriden bild! Så tråkigt, när det äntligen kommer en ungdomsbok i ämnet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen! För så är det inte!

      Radera

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...