lördag 10 december 2016

Recension: Skynda att älska av Alex Schulman


 

Titel: Skynda att älska
Författare: Alex Schulman
Serie: -
Utgivningsår: 2015
Förlag: Bonnier Audio
Rec-ex: Nej
Köp: T.ex. på Adlibris
_______________________________________________________________________

Beskrivning från Goodreads

Redan som barn reflekterar Alex över att hans pappa inte kastar upp honom i luften och busar med honom som kompisarnas pappor gör. Och som ung vuxen bär han en ständig oro för att pappan ska gå upp mitt i natten och råka trilla. Mer än en gång har det hänt att han fått lämna krogkön för att i ilfart åka hem och hjälpa pappa. Och istället för att komma hem på den årliga kräftskivan får han och fadern vänja sig vid att ses på ålderdomshemmet med insmugglade kräftor och whisky.

Allan Schulman gick bort 2003, Alex var då 27 år, Allan 84. Efter begravningen kämpar Alex med sina egna känslor och han blir en mästare på att stänga av dem, tills en dag då det inte går att hålla dem tillbaka längre.

I Skynda att älska får läsarna möta en ny sida av Alex Schulman. Det är ett slående ömsint, vemodigt och kärleksfullt porträtt av en far. Vemod och sorg blandas med humor och oceaner av kärlek.

Alex Schulman är fd chefredaktör för stureplan.se och drev 2007 Sveriges mest lästa blogg på Aftonbladets webbplats. Han medverkar fortfarande regelbundet i Aftonbladet.


________________________________________________________________________

Mina kommentarer:

Alex Schulman har ju skrivit några böcker nu... jag har dock inte varit jättenyfiken på att läsa dem men samtidigt så har jag sett att de har fått fina recensioner. Då tänkte jag: Varför inte? Kan ju prova att lyssna på nån av dem som ljudbok.

Skynda att älska är Alex Schulmans första bok. Den handlar om hans pappa, Allan Schulman som gick bort 2003. I den här boken skriver Alex om sin barndom och om sin kärlek till pappan som redan då han var liten var äldre än alla hans kompisars pappor. Alex spenderade mycket tid att oroa sig för sin pappa och det här är en bok som är skriven med mycket vemod och kärlek.

Jag blev väldigt berörd av den här boken och jag tror att det kommer att bli svårt för mig att skriva en recension på den utan att bli ganska personlig. Jag hoppas att det är okej. Om ni inte gillar det så kanske det är bäst att ni slutar läsa här. Men då har ni i alla fall blivit varnade.

Jag TROR att anledningen till att jag blev så rörd är att jag kan relatera till boken på ett större sätt vad ni kanske kan tro. För er som har följt mig ett bra tag vet ju säkert redan att jag är adopterad och att jag förlorade min pappa för några år sedan. Jag kan relatera till den här boken av två anledningar. Dels så har jag alltid haft äldre föräldrar än alla mina jämnåriga kompisar. Mina föräldrar adopterade mig lite i sista sekunden, när de var 40. På den tiden var det ju väldigt sent att få barn. Dock är det ju ingen big deal nu längre. Nu får ju jättemånga sitt första barn mellan 35-40... inget konstigt med det men när jag var liten var det väldigt sent och framför allt då jag har en storebror som är 9 år äldre än mig så blev det ganska uppenbart att mina föräldrar var mycket äldre än alla andra jämnåriga kamraters. Nu var inte mina föräldrar alls lika gamla som Alex Schulmans pappa var men jag kan ändå på något sätt relatera och förstå hans tankar på ett annat sätt med just det här att ha lite äldre föräldrar. Jag kan också relatera till det faktum att Alex Schulman var 27 år när han förlorade sin pappa. För det var jag också - när MIN pappa gick bort.

Att läsa om det där samtalet... samtalet att ens pappa inte har långt kvar. Det var smärtsamt. Jag kommer ju så väl ihåg när jag själv i samma ålder fick samma typ av samtal. Jag minns det som i slow motion. Jag minns var jag var, vad jag tänkte. Hur jag var mitt i livet... mitt inne i en intensiv studieperiod på Stockholms universitet. Hur jag bara fick släppa allt när det där samtalet kom. Jag hade det på känn... men jag kommer aldrig glömma dagen då pappa dog. Jag drömmer mardrömmar om det än idag, den värsta dagen i mitt liv och hur jag chockad fick ringa till min handledare på skolan jag praktiserade och säga att jag dyker inte upp imorgon för att min pappa precis gått bort.

Därför kan jag relatera väldigt mycket till den här boken. Mer än vad jag trodde att jag skulle göra. Det blev smärtsamt och väldigt vemodigt... men jag är ändå på något sätt glad att jag har läst den och det är skönt att veta att man inte är ensam om att ha förlorat sin pappa.


Slutsats: En känslosam bok om kärleken till en förälder. 

 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

LinkWithin

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...